tisdag 27 oktober 2009

Leo Sundberg: SD profiterar på människors rädsla


För mindre än ett år sedan lämnade Leo Sundberg Sverigedemokraterna. Idag bidrar han med en text på sdharfel.se om de senaste turerna kring hans forna parti.

Sd gör ett stort nummer av att islam hotar Sverige. I dagarna var det olika företeelser som separata badtider på simhallar med mera som var på tapeten. Men även tidigare, när det gällde stenkastningen i Rosengård hänvisade Sd till att det var en islamistisk terror som skulle bemötas med kollektivt utegångsförbud och undantagslagar.

Nu har jag pratat med några av de pojkarna som kastar sten i Rosengård, och de allra flesta av dem uppgav en rad skäl till sina brottsliga handlingar, men ingen gång nämnde någon av dem islam eller religionen. Istället var det missnöje med fritidsgårdarnas öppettider, polisens yrkesutövning samt en allmänn apati från de vuxnas sida som pojkarna angav som skäl för sin lska.

Mitt avhopp från Sd kom efter att jag hade varit ute i Rosengård och träffat pojkar som bodde där. De här pojkarna visste knappt vilka Sverigedemokraterna var, och det blev uppenbart att inte heller Sverigedemokraterna var intresserade av att veta vilka de här pojkarna var. Sverigedemokraterna valde den gången inte att anpassa sin politik efter den verklighet som faktiskt fanns, utan valde istället att anpassa verkligheten efter en färdig mall efter hur de ville att politik skulle se ut. Deras världsbild bygger på att den muslimska gruppen breder ut sig, och att Sverige därför påverkas i en negativ riktning av islam.

Båda påståendena stämmer, men de saknar i det stora hela koppling till varandra. Det är sant att det finns fler muslimer idag än det fanns för tio eller tjugo år sedan. Dock är de allra flesta av dessa bara lite, eller inte alls, religiöst färgade av sin formella trostillhörighet. Skälet till att Sverige påverkas av islam är istället att de etablerade partierna inte vågar ta tag i den heta potatis som det innebär att kritisera en religion som är främmande, och att de är rädda för att uppfattas som rasister. Trots att de muslimer som ställt krav på könssegregerad gymnastikundervisning och frånvaro av sexualkunskap, är ett fåtal och en minoritet - även inom den muslimska gruppen - så har de kunnat få igenom sådana krav lokalt i områden där det funnits många muslimer.

Sd utgör här bara en mörkare spegelbild av det resterande politiska systemet. När socialdemokrater eller moderater har godkänt muslimska särskolor där heterosexuell normativitet och kyskhet lärs ut, har de gjort så med motiveringen att det är så muslimer vill ha det. Man duckar för känsliga frågor med religionsfriheten som ursäkt. När andra partier duckar för de känsliga frågorna tar Sd istället upp dem, men utifrån samma motivering - det är så muslimer vill ha det (alltså är de farliga hela högen). Det värsta med Sveriges politiska system är inte att det finns ett parti som knackar på dörren för att få bygga upp en korkad politik baserad på kollektivistiska fördomar om olika gruppers särdrag. Det värsta är att samma korkade fördomar och hopbuntning redan idag är en del av det etablerade systemet. Sd är blott en ny skådeseplare på teaterscenen med mer vulgär uppsminkning, och som bytt ut hyckleri och dubbelmoral mot cynism och öppet förakt. Sanningen är inte alltid vacker.

Sd är därtill ett parti som exploaterar och profiterar på människors rädsla. Rädslan är den jordmån där Sd gror, och således ligger det i Sd:s intresse att spä på den, skrämma upp folk och måla upp hotbilder där de kanske inte ens existerar. Denna politik av och för rädsla har tyvärr även smittat av sig på Sd:s egna medlemskår. Sd är ett parti inte bara för de rädda, utan också av de rädda. På den tiden jag var med i Sd och vi diskuterade var vi skulle dela ut våra flygblad, så föreslog jag att vi skulle gå ut i Rinkeby eller Skärholmen för att berätta om vår politik för de som bodde där. Min tanke var (jag sticker inte under stol med det) att många av de som bodde där var väldigt missnöjda med både invandrings- och integrationspolitiken. Troligen skulle vi säkert kunna kanalisera några av dessa till att rösta på oss i nästa val. Svaret blev att dessa områden var förlorad mark. När jag frågade vad som menades med detta ödesmättade begrepp fick jag förklaringen att det bodde för många invandrare där. Så mycket för den "öppna svenskheten" som man utåt sett hyllade.

Sd säger sig vara det parti som ska rädda Sverige, det modiga partiet som står upp medan alla andra bara viker åt sidan och låter sig korrumperas. Men frågan är, hur ska ett parti kunna rädda ett land, när dess medlemmar inte ens vågar stå upp för sina åsikter öga mot öga med de människor som de (inbillat eller ej) uppfattar som farliga? Sd klagar över att de inte får vara med i debatten, men själva vågar de inte ta den. Jag hade en gång en jobbarkompis som var kurd från Iran. Han hade gått omkring i bergen med bara en kalashnikov och en ryggsäck. Tillsammans med de andra gerillamännen i PKK sov han under bar himmel och han var beredd att möta döden. Hans folk har inte ens ett eget land, och är bekämpade av flera länders arméer. Sd sitter på sina gubbrövar i Sverige och ser en islamisk jihadkrigare i varje mörking ute i Sveriges förortsghetton.