Fredag:
Efter att ha tagit mig igenom säkerhetskontrollen som inför en flygresa deltar jag på ett seminarium om Sverigedemokraterna på sossarnas kongress. Ombud och kongressbesökare från olika delar av landet frågar om alltifrån markägarfrågan till skånsk högerpopulism. Det är en förväntansfull stämning inne på kongressen, märker jag sen, när jag vandrar runt bland fikabord och montrar. Här samlas den svenska socialdemokratin för att ladda inför ett ödesval, säger en besökare till mig. Men i den stundande valrörelsen handlar det inte bara om att möta de vanliga motståndarna som de kan innan och utan. Nu är det där partiet med rötterna i den öppet rasistiska rörelsen också. Det partiet är dem inte så vana vid. Jag tar pendeltåget från Älvsjö och tänker på en låt med Markoolio för jag har inget körkort.
Lördag:
Tar ett tåg till kullerstenstaden Lund. En blåsig kullerstenstad, dessutom. ABF anordnar ett ungdomsforum där en kille pratar om fördomar och hur han jobbar mot fördomar. ”Jag gör musik, håller workshops och informerar”, säger han. En kvinna i publiken frågar vad musiken och workshopsen rent konkret innehåller. ”Jag gör musik, håller workshops och informerar”, säger han igen. Sedan säger han att man kan köpa hans skiva för hundra kronor och att man då får ett vykort med honom på. Efter det håller jag en föreläsning om Sverigedemokraterna och debatten om dem. Åkessons debattartikel i Aftonbladet har uppenbarligen fått folk att reagera. ”Är dem så radikala?”, frågar någon. Svar: Ja. Det Åkessons skrev var ju knappast något nytt. Snarare en upprepning av partiets antimuslimska argument. Efter föreläsningen ger en tjej mig ett tangentbord. Först undrar jag vad sjutton jag ska med det till. När jag begrundat det en stund ser jag att hon har placerat om tangenterna så att det står ”SD HAR FEL”. Innovativt, var ordet. Jag somnar i min gamla kombo Nils soffa och tänker på en låt av Alf Robertson.
Söndag:
Spenderar söndagsnatten på Swebus Express. Så kan det gå när man inte bokar biljetter i tid. Förbannar mig själv hela resan. Det där gör jag helst aldrig om. Men det är givetvis en naiv inställning. Jag nynnar istället på en låt av David Shutrick.
Tisdag:
Efter en måndag på redaktionen tar jag ett flyg till Luleå. Sörlänning, som jag är, förvånas jag över att det är inte någon snö. Kvinnan från Studieförbundet Vuxenskolan som hämtar mig på Kallax är också förvånad. På en folkhögskola i Öjebyn utanför Piteå håller jag föreläsning om Sverigedemokraterna och den svenska extremhögerns framväxt. Norrbottningarna som inte har fått bekanta sig med Sverigedemokraterna på samma sätt som folk i södra Sverige ställer frågor om alltifrån islamofobi till vår nationella självbild. Jag somnar på elevinternatet och tänker på en låt av Tomas Andersson Wij.
Onsdag:
Jag flyger tillbaka till Stockholm och efter några timmar på redaktionen tar jag ett pendeltåg till Upplands Väsby. Eller ”Lapplands Väsby”, som en del skojfriska innerstadsbor brukar kalla det. ABF och Socialdemokraterna håller öppet möte och jag är inbjuden för att prata om Sverigedemokraterna har fel. Efter min inledning blir det bitvis en hätsk diskussion då en av åhörarna, som uppenbarligen sympatiserar med Sverigedemokraterna menar att ”vi” inom media ”mörkar” om invandringens kostnader, invandrares kriminalitet och så vidare. Det lustiga i sammanhanget, som så ofta, är att när sd-sympatisören sedan ska ge konkreta exempel hänvisar den till saker som den läst i ”pk-media” vilket den tidigare beklagat sig över. Efter föreläsningen stressar jag iväg till Arlanda. En timme senare befinner jag mig på Landvetter där snön faller ner. Jag tar mig till min kompis Johan, somnar på hans soffa och tänker på en låt med Lasse Dahlquist.
Torsdag:
Under förmiddagen håller jag föredrag om Sverigedemokraterna och den västsvenska extremhögern. Det blir diskussioner om mångkulturella temadagars vara eller icke vara i skolan. Jag hävdar bestämt att långsiktigt arbete med tolerans i undervisningen är betydligt bättre och dessutom nödvändigt. Efter föreläsningen tecknar flertalet av åhörarna prenumeration på tidskriften Expo. Jag tar pendeltåget till Kungsbacka. Möter upp min gamla kompis Micke och hans dotter. Micke kör mig till Frillesås, där jag kommer ifrån, vi köper pizza på Bar Mona-Lisa. Jag tittar ut över Kattegatt innan jag somnar i min sommarstuga medan datorn spelar en låt av varbergssonen Martin Svensson.
Fredag:
Jag deltar på en invigning av det nya ungdomshuset i Kungsbacka. Sedan tar jag tåget till Stockholm. Två säten framför mig sitter en kille i min ålder och häver öl efter öl, skryter i mobiltelefon om hur han misshandlat en invandrare, sjunger på vit makt-låtar sedan hotar han tågpersonalen. När han kliver av i Skövde blir han hämtad av två konstaplar. Två timmar efter utsatt tid anländer jag Stockholm och nynnar på en gammal klassiker av Stefan Demert och Jeja Sundström.
Lördag:
Under lördagen håller jag tillsammans med min kollega Jonathan Leman den första av tre utbildningsdagar för föreningen Liberal Mångfald. Jag föreläser om Sverigedemokraternas framväxt och deras väljare. Leman föreläser om partiets islamofobi. Efter bra, inspirerande och upplyftande diskussioner avslutar jag dagen med att se på Notting hill. Inte helt oväntat har jag en av låt av Ronan Keating på hjärnan innan läggdags.
Söndag:
Spenderar förmiddagen på Scandic Hotell i Sollentuna där Centerpartiets ungdomsförbund håller valutbildning. Det blir diskussioner om Sverigedemokraternas försök att bredda sin politik och kommande skolvalrörelse. Under eftermiddagen deltar jag i en Skype-konferens och sedan blir det administrativt arbete in på småtimmarna. Jag tänker på en låt med U2.
Måndag:
Efter en dag på redaktionen beger jag mig till stockholmsförorten Rågsved där Ung vänster anordnar ett öppet möte där jag ska prata om folkbildningsprojektet. Det blir en tämligen märklig tillställning då en tredjedel av publiken utgörs av mikropartiet Nationaldemokraternas partikader. Längst fram i rummet där jag föreläser sitter ingen mindre än partiledaren Marc Abramsson och antecknar, ställer frågor och mestadels håller med om min kritik mot Sverigedemokraterna. Det är den nionde november. Minnesdagen för Kristallnattens offer. Det slår mig hur bisarrt det är. Mitt emot sitter en människa som samarbetar öppet med nazister och gång på gång gör sig lustig över Sverigedemokraternas politik. Jag tar en taxi från Rågsveds Folkets hus. Det var här Ebba Grön drog igång. Och det är tjugo år sedan Berlinmuren föll. Både Jimmie Åkesson och Marc Abramsson förespråkar i praktiken en politik för en liknande mur. Ebba Grön, har som bekant, gjort en låt om den där muren som föll.
För er som har Spotify. Här har ni en playlist med alla låtarna.
Vänligen
Alexander Bengtsson
